Tjejvasan – Så gick det!

Nu har det gått drygt en vecka sedan jag och Annie genomförde Tjejvasan, 30 km längdskidåkning. Så nu är det verkligen dags att berätta hur det gick efter att jag har smält upplevelsen. Överlag gick hela Tjejvasan över förväntan! Vi åkte upp till Tällberg på fredagen efter jobbet och checkade in på Green hotell. Där lämnade vi in våra skidor för vallning under natten. Efter en god natts sömn käkade vi frukost på hotellet, för att sedan styra bilen till Mora. Vi parkerade bilen i Mora vilket är målgången, och tog buss ner till Oxberg där starten gick.

Efter loppet tog vi en buss till en anläggning med dusch och omklädningsrum, efter det buss tillbaka till målområdet där vi kunde promenera till parkeringen där vår bil stod. Vi körde hem till Stockholm under lördagskvällen och var hemma runt 22.30 på lördagskvällen. Så det blev endast en hotellnatt och det gick bra att köra tillbaka till Stockholm efter loppet, vi delade på körningen så var inte så jobbigt. Hela upplevelsen gick smidigt och vi var verkligen imponerade över arrangemanget och vilken bra logistik det var, fungerade utmärkt.

i startfållan var vi nervösa men förväntansfulla. Annie och jag startade i samma grupp och kunde hänga ihop hela loppet fram till målgång. Starten var långsam vilket vi hade förväntat oss, mycket folk som ska komma iväg. vi hade sol hela loppet vilket var fantastiskt! men tyvärr några plusgrader och det var väldigt bakhalt. Detta innebar mycket stakande, det var oftast för bakhalt för att kunna diagonal-åka. Första milen gick inte särskilt snabbt men det kändes bra. Efter kontrollen i Högberg hade vi genomfört en tredjedel av loppet. Då väntade den längsta och svåraste nedförsbacken på hela loppet, denna hade vi varit nervös för. Vi båda trillade i backen, men vi tog oss ner vilket var det viktigaste. Spåren var helt bortplogade så vi fick ploga oss ner så gott det gick. Det var en stor lättnad att komma ner och inse att det värsta var bakom oss. Vi stannade kort vid varje kontroll och tog vatten, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Vi hade även med bars i våra fickor som vi kunde äta av ifall vi behövde snabb energi.

Sista milen var väldigt platt och inte särskilt många uppförs- och nedförsbackar. Den sista milen gick bäst och kändes riktigt bra. Dock fick vi fortfarande staka väldigt mycket då det var bakhalt. När det var ungefär 5 kilometer kvar så började det göra ont i kroppen. Det värkte i triceps, axlar, övre rygg och ljumskarna. Då var det fantastiskt att ha Annie vid min sida så vi kunde peppa varandra den sista biten. På upploppet gav jag allt och stakade för glatta livet! Blev så taggad av att höra publikens jubel och blotta synen av målgången var magisk. Annie och jag kramade om varandra när vi korsat målet och kunde knappt förstå att det var sant. Vi hade genomfört hela Tjejvasan, bara 2 månader efter att vi stått på våra längdskidor för första gången. Jag är så stolt över vår prestation! Det tog oss 4 timmar att genomföra loppet, vilket jag är nöjd över. Vi är verkligen totala nybörjare och för mig var det en vinst att ta mig från start till mål utan att skada mig eller behöva bryta. Nu är halva tjejklassikern gjord, nu väntar Tjejvättern!

Skidåkning inför Tjejvasan – Hur går det?

Om 3 dagar ska jag åka Tjejvasan, då jag är mitt uppe i att utföra Tjejklassikern. 3 mil ska jag avverka tillsammans med tusentals andra tjejer. Det fins en liten spännande twist i detta. Jag har inte åkt längdskidor i vuxen ålder. Senast jag åkte var när jag var ungefär 12 år gammal och hade friluftsdag i skolan. i december förra året gick jag till en sportbutik och förklarade att jag skulle åka Tjejvasan för första gången 2019. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på, kan ingenting om längdskidor och behöver all utrustning. Jag var rena rama drömkunden.

Jag kom ut ur butiken ett antal tusenlappar fattigare, men ett par skidor, stavar och pjäxor rikare. Det blev ett par skin skidor, så jag bara behöver glidvalla. Vill inte krångla till det för mycket för mig själv, så kan jag slippa att lära mig glidvalla så avstår jag gärna från det. Jag blev även ett par special-skidstrumpor rikare, lika bra att ha allt så jag inte kan skylla på utrustningen.

den 5 januari packade jag in mina skidor i bilen och styrde mot Rudan, Haninge. Det var dags att provåka mina nya skidor för första gången. Spåren var glashala, det var stenhårt och fruset. Det gick inte så bra. Jag hade ingen balans, var livrädd för nedförsbackarna och vurpade rejält en gång. Fick stora blåmärken eftersom backen var genomfrusen med hård is. Dock hade jag strålande sol och gott fika med mig. Jag körde 1 mil, det tog evigheter att ta sig runt.

Jag bet ihop och tog mig till Stadion ett par gånger med min klassiker-kompis Annie. Inne på stadion har de med hjälp av konstsnö skapat ett 400 meter långt spår med en liten backe. Det blev väldigt många varv där för att få ihop en hyfsad sträcka. Men, att nöta på Stadion gav mig sakta mer självförtroende. Jag fick mer balans, kunde börja byta spår utan att halvt slå ihjäl mig. Annie peppade mig och gav mig komplimanger för att hon tyckte min skidåkning såg bra ut. Jag blev allt säkrare på att jag kanske kan fixa Tjejvasan trots allt. Denna gren är faktiskt den jag varit mest nervös för på hela tjejklassikern. Det krävs så mycket teknik och det har jag inte riktigt.

Annie och jag bestämde oss för att åka iväg en heldag till Norberg (2 timmar från Stockholm) för att ha ett eget litet träningsläger inför Tjejvasan. Den 2 februari, en månad efter min debut på skidorna stack vi iväg med bilen, skidorna och matsäck! Där fick vi åka i fantastiska spår. Det var inte alls mycket folk, en härlig klubbstuga som sålde fika, och vi fick chansen att träna på nedförsbackar. Vi körde 12 kilometer, så nästan halva loppsträckan. Det kändes fantastiskt. Det gick så himla bra och vi båda blev fyllda med självförtroende. Jasså det är såhär det skall kännas, skrattade vi! Nu förstod vi att folk faktiskt kunde njuta av att åka skidor. Skogen vi åkte i var så vacker och det var en sådan mysig upplevelse att dela med sin bästis.

Sedan dess har det varit skitväder här i Stockholm och jag har inte åkt någonting alls. Först snökaos och sedan plusgrader. Jag har även haft otur med förkylningar. Så jag bestämde mig för att skita i att åka något mer, och leva på den goa känslan jag hade i Norberg. Hellre åka till Tjejvasan med bra självförtroende, än att försöka åka några extra gånger i dåliga spår och bli helt knäckt. Så nu på lördag smäller det! Då kör Annie och jag Tjejvasan och jag skall erkänna att jag är rätt nervös! Men jag har en bra magkänsla och tron på att vi kommer fixa detta. Detta kommer bli kul!